att hitta inspiration: korpen, duvan och svanen

English version at the end.

Det skiftar från dag till dag, vad som ger en inspiration, och det kan ju som vara lite vad som helst. Ibland är det ett blogginlägg, ett foto eller en diskussion och vissa gånger är det bara hur ljuset bryts i ett glas.

Papperskorpen gjorde jag till Monthly Makers allra första tema. Jag hade ont i nacken i en hel vecka efter att jag gjorde den men det var det värt för jag älskar den så. Kanske älskar jag den lite extra för att jag fått inspiration till den från något alldeles särskilt – nämligen sådant jag skapat själv. Uppenbarligen så är jag, som det kreativa geni jag är, den ultimata inspirationskällan! Nej okej, inte riktigt så, det här handlar faktiskt om något jag gjorde när jag var barn.

Jag började rita fåglar på det här sättet, med utsträckta vingar och rakt framifrån, när jag var kanske sex år gammal, och jag minns fortfarande den dagen jag “kom på” att jag kunde rita dem såhär. Jag satt där i klassrummet som vanligt, och plötsligt så bara ritade jag en cirkel och två cirklar och så vingar och en näbb och med lite stjärtfjädrar på det så var det ju en fågel som var ack så mycket bättre än de klassiska McDonalds-fiskmåsarna. Jag berättade exalterat om min nya upptäckt så fort jag kom hem och fortsatte sen att rita miljoner fåglar till min mor. Det var min nya grej.
Åren gick och jag var nio år gammal. Jag gillade att måla, älskade läxor och gick i montessoriklass där jag fick utvecklas enligt individuellt utformad plan – jag hade det ganska så bra. Men så plötsligt blev jag sjuk, fick kraftig astma, allergi och ett virus som gjorde att jag var tvungen att stanna hemma från skolan i nästan ett helt år. Det var inte jättemycket aktivitet, så för att jag skulle ha nåt att göra hjälpte mamma mig att rota fram en GIGANTISK skiva och sa “måla vad du vill”. Så vad tror ni att jag målade? Det blev fågel efter fågel efter fågel och de fick alla galna fjädrar på huvudet och inte vet jag vilka fåglar som ser ut sådär, men vad gjorde det när jag fick måla.

Varje liten centimeter av skivan täcktes med färg, till och med himlen som jag ilsket målade i mellan vingar och solstrålar när jag mot slutet insåg att jag såklart borde börjat med den. Tavlan tog månader, och den centimeter som inte hade en fågel på sig fick en skalbagge och plötsligt var nyckelpigorna för många för att räknas. Det här var ett uttryck för allt jag var, och fåglarna var inte bara mina, de var jag. Inte är det väl så konstigt då att jag såhär 14 år senare fortfarande gör samma fåglar. För precis som papperskorpen så är det min gigantiska tavla – och alla tusentals andra fåglar jag ritat – som ligger bakom den här broderade duvan i rymden. 14 år har gått och det jag gjort är att vrida huvudet åt sidan.

Det är som att jag utvecklats på samma sätt som de antika egyptiska målningarna, där varje del av människokroppen ritats från det håll som är tydligast, ögat framifrån, ansiktet i profil, torson framifrån men ben och fötter från sidan. Det är inte så människor ser ut, men det blir som en gudomlig och perfekt sammansättning av människans komponenter som tillsammans blir till den perfekta bilden.

Nu låter det som att jag säger att mina fåglar är perfekta, och det är de ju också, men vad jag egentligen menar är att jag på samma sätt plockat sönder något till dess komponenter för att sedan sätta ihop dem igen, avbildade från den vinkel som är vackrast. Vingarna utsträckta, kroppen framifrån och huvudet i profil. Idag är det givet att jag ska göra fåglarna på det här sättet, något annat sätt finns inte.  Egentligen är det samma sak som ligger bakom svanen jag gjorde för inte så längesen. Det har varit min grej så länge att jag inte kan sluta. Just till den här har det dock ändrats lite, och vi ser rygg istället för mage och fåglar med lång hals har jag nästan aldrig gjort förut. Men dessa förändringar har en enkel förklaring, här har jag nämligen inspirerats av ytterligare en magnifik konstnär (hehe) och ni borde ju alla känna till henne nu – vår älskade Hilma af Klint!
Svanen, nr 1.
Jag hade ett vykort av denna hängandes vid mitt skrivbord hur länge som helst – detta trots att Lumos skvätte kaffe på det den där gången han råkade sätta tassen rätt i en kall kopp kaffe och förskräckt skakade av den så att det skvätte över dator, skrivbord och väggen bakom. Men jag var ju som tvungen att göra en parafras på detta sagolika konstverk.

Egentligen är svanen en vidareutveckling på en tidigare lersvan som ni aldrig fick se här på bloggen då den gick sönder innan jag ens hade hunnit fotografera den, men behovet att parafrasera har funnits kvar. Älskar detta konstverk så mycket, hur vingar och näbbar snuddar varandra precis på gränsen mellan ljust och mörkt. Så vackert.

Det skiftar från dag till dag, vad som ger en inspiration, men att inspireras av sig själv är så himla effektivt. Det är ju ganska så givet att sånt en själv gjort passar en rätt bra. Extra effektivt är det kanske att inspireras av sånt en gjorde när en var barn, ni vet då innan en satte gränser för fantasin. Inspiration kan komma från vad som helst, men det är alltid intressant att reflektera över varifrån den kommer. Kanske kan du hitta mer inspiration från samma ställe, eller kanske kan du till och med lära dig något om dig själv.

Vad brukar du inspireras av?
Mer tankar om skapande:
Efter en månad med en teknik
Pyssel blir till konst & skapande
Att våga söka till Liljevalchs

---

Translation:
It changes from day to day, what inspires you. Sometimes it’s a blog post, a picture or a discussion, and sometimes it’s just how the light hits a glass of water.

I made this paper raven for the first theme for Monthly Makers this year. My neck was sore for an entire week after I made it, but it was totes worth it because I love it so so much. I might just love it a bit more because of the inspiration behind it because I didn’t find the inspiration for this in a blog post or a picture or the way light hits a glass of water (would be a bit random to make a paper raven inspired by light hitting a glass of water, but whatever) – I found the inspiration for this in my own work. Because obviously, being the creative genius that I am, I’m the most inspiring thing there is. Who needs someone or something else to inspire them?! Pfft. No okay, not really, but the inspiration behind this is nevertheless something I created myself, but something I created when I was a lot younger.

I started drawing birds this way when I was about six years old. I still remember the day I “came up” with this way to draw them, it was revolutionising for me back then. I was sitting there in the classroom drawing randomly as usual, and then suddenly I made a circle and two circles and then wings and a beak and I just needed to add some tail-feathers to that and I’d have a bird so much better than the usual McDonalds-seagulls. As soon as I got home I told my mother about my new discovery and then continued on to draw MILLIONS AND MILLIONS of these birds for her. It was my new thing.

A few years passed and I was nine years old. I liked painting, loved homework and went to a Montessori school where I had an individual plan for what to do every day – life was pretty sweet. And then suddenly I got severe asthma, allergies and a virus that made me so sick I had to stay at home from school for almost a year. I didn’t really do much, so my mother got me this GIGANTIC plate of wood and told me “paint anything you want”. So what do you think I painted? Birds and then birds and then more birds and they all got crazy feathers on their heads and I don’t know what birds actually look like that but that doesn’t matter – I got to paint.

I covered every centimeter with paint, even the sky, despite the fact that I obviously should have started with it and angrily had to fill it in between the wings and sunbeams. I was so angry at that sky. The painting took months, and every area that lacked a bird got a beetle instead, and suddenly the ladybugs were too many to count. I expressed everything I was at the time through this painting, and these birds were not only mine, they were me.

So I guess it’s pretty reasonable that I make these birds even to this day. Because just like the paper raven, it is my gigantic painting – and all the thousands of other birds I’ve painted and drawn – that is the inspiration behind my embroidered dove in space. It’s been 14 years, and the only thing I’ve changed is turning their heads to the side. It’s kind of like the old egyptian paintings, where they painted every part of the body from the most distinct angle and then added it all up. The eye from the front, the face from the side, the torso from the front but the legs and feet from the side. It’s not the way people look, but it becomes this divine combination of the human body parts in their most perfect and beautiful way.

It may sound like I’m saying my birds are perfect (obviously they are) but what I really mean is that it’s the same way of taking something piece by piece, perfecting every piece on it’s own and then putting it back together. Wings stretched to the sides, the body from the front and the head to the side. It has become the natural way for me to draw and paint birds, there is no other way.

Just like the raven and the dove, it’s for the most part my own birds that have inspired me to make the swan out of clay. It has been my thing for so long I just can’t stop. Though for this one, things have actually changed a bit more, and we are viewing the back instead of the front and the long neck is something entirely new for me. This is easy to explain, as I’ve been inspired by a very specific thing for this. For this one I’ve been inspired by another magnificent  artist (yes, I just called myself magnificent), the artist I wrote about for you a few days ago – Hilma af Klint.

I had a postcard of Svanen Nr 1 above my desk for ages, I even kept it up after my cat Lumos got coffee all over it that time he accidentally put his paw in (cold!) coffee and then just shook it all panicky trying to get it off, getting coffee stains all over my computer, desk and wall. For some reason this piece of art is very special to me, the way the wings and beaks touch, the contrast between black and white. I really felt the need to paraphrase it, and that’s how this swan came to be. I’ve even tried to do it before, years ago just as I’d seen the Hilma af Klint exhibition, but that one broke before I even had time to take a picture of it.

It changes to day to day, what inspires you, but gathering inspiration from yourself is everlasting. When you think about it, it’s pretty reasonable that your own stuff can get you inspired, you’re you and have probably made a lot of things that you like, if you know what I mean. (I kinda don’t, so like it’s okay if you don’t.) Maybe it’s even more effective to be inspired by the things you made as a child, to gather ideas from whatever you created before you were limiting your imagination.

It’s so useful to think about what inspired you to do something every now and then. You might just be able to find more inspiration from the same source, or maybe you’ll learn something about yourself?

What has inspired you before? Do you think it could inspire you more?